ERIN JACKSON föddes 1969 i en stad i Indiana. Vid 3 års ålder började hon tala om ett tidigare liv och sade bl. a.: ”När jag var en pojke hade vi en svart hund och en vit katt” och ”När jag hette John for vi till en sjö och jag gjorde flott min stora båt”. Vidare uppgav hon att hon hade en styvmor som älskade henne och en bror som hette James.

Erin föredrog att klä sig som en pojke och att ägna sig åt pojkaktiviteter. När hon skulle lära sig simma köpte modern en bikini, men hon använde aldrig överdelen. Och modern fick istället inhandla en heltäckande baddräkt till henne. Erin verkade känna sig förödmjukad då modern fordrade att hon skulle bära klänning. Hon föredrog att gå klädd i jeans eller andra bekväma långbyxor. Även som 10-åring använde hon klänning bara några gånger om året. Vid dessa tillfällen krävde hon dessutom att klänningarna inte skulle ha någon feminin utstyrsel, t.ex. spetsar eller volanger. Erin ville även ha sitt hår kortklippt, och först som 9-åring accepterade hon att låta det växa ut. Hon saknade helt intresse för vanliga dockor, men fick ibland sådana i alla fall. Då klädde hon av dockan alla kläder och låtsades att den var ett leksaksdjur.

Erins favoritsysselsättningar inomhus var teckning, läsning och att bygga med klossar. Utomhus uppskattade hon särskilt att simma, fiska och klättra i träd samt uttryckte en önskan att få lära sig spela baseboll. Vidare längtade hon intensivt efter att bli miniorscout och blev förtörnad då hon fick veta att endast pojkar kunde bli det. Ibland sade hon med en suck: ”Jag önskar att jag var en pojke” och ”Varför blev jag inte en pojke?”

Erin var ett osedvanligt begåvat barn och lärde sig läsa redan som 3-åring, till synes utan att någon hade lärt henne det. Hon hade i denna ålder också en sällsynt talang för att teckna. Och hon skrev dikter som även en mycket äldre person skulle varit nöjd med.

Av Erins påståenden kunde man dra slutsatsen att hon identifierade sig med en person som levt i början av 1900-talet eller ännu tidigare. Hon kunde t.ex. säga att det var mycket bättre på den tiden det fanns hästar, att bilarna var förfärliga och att de verkligen hade ”förstört allting”. Men hon lämnade alltför få specifika uppgifter för att det skulle vara möjligt att identifiera den förra personligheten.

I 3–4 årsåldern talade hon varje vecka om sitt tidigare liv, men därefter nämnde hon det alltmer sällan. Hennes maskulina beteenden kvarstod i fyra-fem år efter att hon slutat tala om sina hågkomster. Erins föräldrar var protestanter och varken trodde på eller visste något om reinkarnation. Modern uppgav att hon visade ett vänligt intresse för dotterns uppgifter men att hon var övertygad om att det rörde sig om ett barns fantasier. Efterhand blev hon dock alltmer intresserad, läste några böcker om tidigare liv och började tro på reinkarnation. Fadern lät sig dock aldrig övertygas. Ian Stevenson intervjuade Erin och hennes mor 1980, men då hade Erin förlorat praktiskt taget alla sina minnesbilder. Av fallrapporten framgår inte om det fanns fler barn i familjen, eller om föräldrarna hade önskat sig en pojke när de fick Erin.

Referens:
Stevenson, I. (2001a): Children who remember previous lives. Jefferson, NC: McFarland. Andra reviderade upplagan (den första utkom 1987).

*

Fall nr 6:1 – 27/8 2018