Den turkiske pojken HSAN DERINI var 7 år då han på sommaren 1970 drunknade i en liten sjö som låg endast 100 meter från familjens tillfälliga hem i utkanten av den stora staden Adana. Egentligen bodde Hasan och hans anhöriga i en liten by ca 50 km därifrån. Efter Hasans död hade fadern en s.k. avskedsdröm i vilken den avlidne Hasan sade till honom: ”Pappa, var inte ledsen. Jag kommer tillbaka i närheten av dig, strax intill mataffären.” Enligt två relativt samstämmiga andrahandsvittnen hade Hasans syster en liknande dröm om att hennes bror talade om för henne att deras mor inte skulle bära något svart sorgband för hans skull och att hon skulle sluta gråta. Vidare talade han i drömmen om för systern att han befann sig i närheten av henne och uppmanade henne att besöka honom.
Faris Yuyucuer föddes den 24 augusti 1970 i utkanten av Adana, bara en dryg månad efter Hasans död. Hans föräldrar identifierade honom till en början inte med någon viss avliden person. Men i samband med att modern hade stora svårigheter att amma honom, hade hon en dröm som hon tolkade som att hennes son var den återfödde Hasan. Hon sade att hon kände igen Hassan i drömmen eftersom hon hade sett hans döda kropp innan den begravdes (Hasan hade handlat i hennes familjs mataffär).
När Faris blev lite större identifierade han sig med Hasan genom ett fåtal påståenden och några ovanliga beteenden. Ian Stevenson och hans medarbetare började undersöka fallet 1971 då Faris var endast 7 månader gammal, i samband med att de studerade ett annat fall i trakten. Stevensons medarbetare besökte de aktuella familjerna varje år under perioden 1972–1977 och följde upp det 1981. De personer som vid upprepade tillfällen intervjuades var Faris, hans föräldrar och mormor samt Hasans föräldrar.
Påståenden och beteenden. När Faris som 4-åring fick veta att en pojke drunknat i samma sjö som Hasan hade gjort, utropade han: ”Precis som jag! Precis som jag!” När hans mor sade att han ju levde, svarade han: ”Nej, jag var död, död.” I 6-årsåldern krävde han att få bli kallad Hasan och sade att hans eget namn var löjligt och obegripligt. Han beskrev också hur det gick till när han (Hasan) hade drunknat, men några vittnen till olyckan fanns inte. Faris hade tidigt i livet en sådan intensiv fobi för vatten att det krävdes två personer för att bada honom. Denna skräck satt i så länge forskarna studerade fallet. Han var också rädd för den lilla sjö i vilken Hasan drunknat. När han som 3-åring bars förbi sjön av sin mormor blev han närmast skräckslagen, grät och fick feber under några dagar. Faris varnade också andra personer för att gå i närheten av sjön och kunde då säga: ”Gå inte dit, du kan drunkna som jag gjorde.” De pojkar som sade att de i alla fall tänkte göra det, försökte han hindra genom att hålla fast dem i kläderna. Vidare uttryckte han en önskan att få äta bulgur-ayran (krossat vete och yoghurt). Denna rätt var vanlig på landsbygden, till exempel i den by där Hasan huvudsakligen hade levt, men inte i Adana.
Födelsemärken. Vid sitt första besök upptäckte forskarna att Faris hade ett mindre födelsemärke på underläppen, vilket eventuellt motsvarades av en skada som Hasan fått på ungefär samma ställe då han drunknade eller då man försökte återuppliva honom.
Faris hade även ett födelsemärke på sin vänstra skinka. Det var ett något rynkat och rött märke, ett s.k. eldsmärke (naevus flammeus), som var cirkulärt till formen och drygt 2 cm i diameter. Att Hasan hade haft ett likadant märke på samma ställe intygade hans föräldrar. Det var sannolikt ett märke efter en brännskada som Hasan fått strax efter sin födelse (eller ett födelsemärke). Hans far var osäker på om sonen hade haft märket på höger eller vänster skinka, medan modern hävdade att det var på den vänstra sidan. Hon var till en början skeptisk till att hennes son återfötts som Faris och sade att endast om han hade ett födelsemärke på ena skinkan skulle hon tro på honom. När hon fick se eldsmärket brast hon i gråt och blev övertygad om att Faris var hennes återfödde son. Märket blev med åren allt svagare, och när Faris var 6½ år hade det nästan helt försvunnit.
Trovärdighet och tolkning. De aktuella familjerna uppgav att de inte hade haft något socialt umgänge innan fallet utvecklades, men att de kände varandra genom att Hasan och hans föräldrar under den period de levde i Adana hade handlat i familjen Yuyucuers mataffär. Familjerna bodde då endast några hundra meter från varandra. Faris och hans anhöriga åtnjöt en högre levnadsstandard än Hasans familj, vilket utesluter ekonomiska motiv för ett bedrägeri.
Till fallets svagheter hör att familjerna hade en ytlig kontakt med varandra och att Faris’ föräldrar genom moderns dröm förväntade sig att deras son skulle identifiera sig med Hasan. Till fallets starka sidor hör är att familjerna av allt att döma inte kände varandra närmare, att ingen av familjerna hade någon ekonomisk eller annan vinning av fallet, att Faris uppvisade flera ovanliga beteenden och att han hade ett eldsmärke på ena skinkan som motsvarades av ett brännmärke (eller eventuellt ett födelsemärke) på Hasan.
Referenser:
Stevenson, I. (1997a): Reincarnation and biology: A contribution to the etiology of birthmarks and birth defects. Vol. 1: Birthmarks. Vol. 2: Birth defects and other anomalies. London: Praeger.
Stevenson, I. (1997b): Where reincarnation and biology intersect. London: Praeger.