SUKLA GUPTA föddes i mars 1954 i den lilla byn Kampa, drygt 75 km norr om Calcutta. När hon vid 1½ års ålder precis hade lärt sig att gå och knappt kunde tala, iakttog föräldrarna vid flera tillfällen hur hon tog en kudde eller ett vedträ, vaggade det som om det var ett litet barn och kallade det för ”Minu”.

Under de kommande tre åren lämnade Sukla allt fler uppgifter om ett tidigare liv i byn Bhatpara (ca 18 km från Kampa). Hon uttryckte också en stark önskan att få besöka denna ort, sade att hon själv skulle åka dit om inte föräldrarna ville följa med henne och hävdade dessutom att hon kunde visa vägen dit. Först då hon var 5 år fick hon möjlighet att göra det, men dessförinnan hade en arbetskamrat till hennes far spårat familjen ifråga. I sällskapet som åtföljde Sukla när hon skulle visa vägen, var det enbart arbetskamraten som kände till familjens adress, och han försäkrade att Sukla hela tiden gick före honom. De berörda familjerna besökte sedan varan­dra flera gånger, och Sukla uppgavs ha känt igen ett antal personer och föremål samt även lämnat flera nya uppgifter om sitt förra liv.

Den kvinna Sukla identifierade sig med hette Mana Chakravarty. Under de sista åren av sitt liv var Mana gift och hade en liten dotter, Minu. Mana avled i janu­ari 1948, drygt 20 år gammal. Hennes sista ord i livet var en vädjan till sin moster att hon skulle ta hand om Minu, vilket mostern också hade gjort.

Efter att de berörda familjerna träffats höll Manas make kontakt med Sukla varje vecka, vilket hon var mycket glad för. Men efter något år opponerade sig hans nya hustru mot detta och för­mådde honom att minska på besöken. I 12-årsåldern började Sukla tycka att det var genant att få besök av en vuxen, gift man. Dessutom skämdes hon för att hon var ensam i familjekretsen och bland sina kamrater om att minnas ett tidigare liv. Kontakten mellan Sukla och Manas make ebbade ut under senare delen av 1960-talet.

Sukla började förlora sina hågkoms­ter i 7–8-årsåldern. Hennes föräldrar hade vid det laget också tröttnat på hennes intensiva identifiering med Mana och försökte förmå henne att sluta tala om sitt förra liv. Professor P. Pal vid Itachuna College i Västbengalen studerade fallet under åren 1960–1962 och publicerade en rapport om det i en indisk para­psykologisk tidskrift. Han medverkade även i Ian Stevensons utforsk­ning av fallet 1961; en uppföljning gjordes 1969. Stevenson intervjuade närmare 20 vittnen från de aktuella familjerna, inklusive Sukla.¹

 

Påståenden och identifikationer. Som litet barn lämnade Sukla enligt flera vittnen ett antal korrekta uppgifter om sitt tidigare liv innan hon träffade Manas familj. Hon påstod att hon hade en dotter som hette Minu, att hon bodde i Bhatpara tillsam­mans med sin man, dotter och två svågrar, vilka hon namngav. Vidare uppgav hon att hon och maken vid ett tillfälle gått på bio och restaurang. Det var enda gången Mana besökte en biograf, och efteråt förebrådde svärmodern dem för dylika utsvävningar.

Enligt vittnesmålen gjorde Sukla ett antal korrekta påståenden och identifikationer när hon träffade Manas familj. Någon direkt felaktig uppgift omnämns inte. Hon påstod att ”hennes makes” favoritmat var räkor och buli (en rätt tillagad på baljväxter), att hon förutom Minu hade haft ett barn till men att det avlidit, att hon tillsammans med sin make även hade bott i Kharagpur, att hon hade tre sarier och att två av dem var gjorda av särskilt fint siden från Benares. Sukla identifierade dessa två sarier bland ett antal andra som inte tillhört Mana. Vidare uppgav hon helt riktigt att familjen hade två kor (som inte levde längre) och en papegoja (som hade rymt) samt att det fanns en mässingskanna i Manas sovrum (den fanns kvar). Hon mindes också vilka platser Mana och svärmodern hade haft i köket och hur Minus barnsäng varit placerad i sovrummet. Slutligen trodde hon att en dotter till en av Manas släktingar fortfarande levde, men kvinnan ifråga hade avlidit efter Manas död.

Enligt olika vittnen kände Sukla igen följande personer: Manas svärfar, dotter, make, tre svågrar, svärmor och den moster som tog hand om Minu. Särskilt identi­fikationen av en av svågrarna förefaller ha gjorts under relativt tillförlitliga betingel­ser. Sukla kände dock inte igen Manas bror och en kusin, och inte heller kunde hon identifiera någonting i det hus Mana vuxit upp i. Liksom i åtskilliga andra fall var Suklas hågkomster i huvudsak begränsade till Manas sista levnadsår, då hon bodde hos sin makes familj.

 

Beteenden. Det som särskilt imponerar i fallet är Suklas starka känsloyttringar i kontakten med Minu, vilket flera vittnen kunde ge åtskilliga och konkreta exem­pel på. Som redan framgått var hon enbart 1½ år då hon vaggade ett vedträ eller en kudde och kallade dem för Minu. När föräldrarna frågade henne vem Minu var, svarade hon att det var ”hennes dotter”. Hennes önskan att fara till Bhatpara och besöka dottern var mycket stark och hon hotade att åka dit själv ifall ingen ville följa med henne. Under flera års tid grät hon av glädje varje gång hon träffade Minu och visade henne en intensiv uppmärksamhet. Hon betedde sig mot Minu precis som en mor till en älskad dotter, trots att hon bara var ett litet barn och Minu en främmande flicka i tonåren.

När P. Pal ville testa hennes känslor för Minu, sade han till henne att Minu var sjuk och hade hög feber. Sukla började genast gråta och det tog en bra stund innan hon lugnat ner sig och förstod att det inte var sant. Vid ett annat tillfälle var Minu verkligen sjuk. Då Sukla fick veta det, blev hon mycket upprörd, grät och krävde att genast få besöka henne. Hon fick ingen ro förrän föräldrarna dagen därpå åkte med henne till Bhatpara. En annan gång fick hon tårar i ögonen när hon såg den symaskin som Mana så flitigt hade använt.

Gentemot Manas make uppförde sig Sukla precis som en god hinduisk hustru förväntas göra, t.ex. åt hon upp det han lämnade kvar på tallriken efter en måltid – men rörde aldrig någon annans matrester. Hon lekte mest för sig själv, uppträdde reserverat mot sina syskon och tyckte inte om att äta tillsammans med dem. När hon var omkring 3 år brukade hon enligt fadern säga till dem: ”Varför ska jag äta med er? Jag är brahman.” Suklas familj tillhörde en lägre kast, banja, medan Mana varit brahman.

Sukla var också ett känsligt barn. När hon fick för mycket uppmärksamhet i skolan slutade hon att gå dit, men återupptog studierna en tid senare. Vidare gav hon intryck av att vara betydligt allvarligare och visade större värdighet och mognad än andra barn i motsvarande ålder samt tenderade att vara envis och omedgörlig, vilket också Mana hade varit enligt hennes anhöriga.

Slutligen kan nämnas att Mana enligt sin make hade haft finnar på näsan (acne). Sukla hade under sin uppväxt samma besvär, och hennes näsa var ofta röd och koppärrig. Ingen av hennes anhöriga hade eller hade haft sådana utslag.

 

Trovärdighet och bevisvärde. De berörda familjerna förnekade bestämt att de hade haft någon som helst kontakt med varandra innan Sukla började tala om ett tidigare liv. De hade heller aldrig varit i varandras hembyar, med något enstaka undantag. En arbetskamrat till Suklas far spårade upp Manas familj 1959, men han hade bara känt fadern en månad. En annan arbetskamrat hade en vän som var kusin till Manas svärfar, och de båda hade vid några tillfällen besökt Manas familj. Arbetskamraten hade då ytligt lärt känna Manas make men aldrig träffat Mana. Han förnekade också att han diskuterat Mana eller hennes familj med Suklas far innan fallet verifierades. Med all sannolikhet var han omedveten om att han utgjorde en förbindelselänk mellan familjerna. Några andra sådana personer kunde varken P. Pal eller Ian Stevenson finna, trots att framför allt den senare lade ner stor möda på att utforska det.

Ett annat faktum som också motsäger att familjerna skulle ha känt varandra var att de tillhörde olika kaster. Och ingen av dem verkar ha dragit några fördelar av fallet. När Sukla kom upp i 7–8-årsåldern försökte dessutom hennes föräldrar att undertrycka hennes minnen. De tycks inte heller ha varit särskilt angelägna om att spåra Manas anhöriga. När faderns arbetskamrat gjorde det hade Sukla redan talat om sina hågkomster i omkring tre och ett halvt år. Sammanfattningsvis kan konstateras att fallets trovärdighet synes stor, även om det naturligtvis hade varit önskvärt – liksom i många andra fall – att någon utomstående person registrerat Suklas uppgifter innan de kontrollerades.

Mot denna bakgrund ter sig flera av Suklas påståenden och beteenden mycket svårförklarliga. Enligt sina anhöriga vädjade Mana på sin dödsbädd till en moster att ta hand om Minu. Och när Sukla redan i 1½-årsåldern började tala, var ”Minu” ett av de första orden hon överhuvudtaget yttrade, samtidigt som hon vaggade ett vedträ eller en kudde. Det stora känslo­engagemang som hon senare under flera års tid visade Minu varje gång hon träffade henne är också väl omvittnat. Och hennes uppförande gentemot Manas make var helt i enlighet med vad som kunde förväntas av en trofast hinduisk hustru – trots att han egentligen var en helt främmande, gift person.

 

Övrigt. I en drygt handfull publicerade fall tycks barnen liksom Sukla ha intensiva minnesbilder av att i ett föregående liv ha efterlämnat minderåriga barn som var i behov av en mors omvård­nad. Sådana oavslutade uppgifter eller förpliktelser tar sig uttryck i att barnen leker att de är mor till ett litet barn eller att de visar ett starkt känsloengagemang för det barn som de påstår sig ofrivilligt ha övergivit. Det förekommer också som i Suklas fall att de namn­ger en docka eller leksak efter barnet. I boken finns flera exempel på sådana beteenden.

Ett annat exempel gäller en libanesisk flicka som identifierade sig med en kvinna som hade åtta barn, varav det minsta, Gandi, inte var mer än var fem dagar gammalt då modern mördades av sin alkoholiserade make, efter att hon vägrat ge honom pengar till hasardspel. Som litet barn höll flickan en docka till bröstet och låtsades att det var en baby hon ammade. Hon kallade dockan för Leyla, vilket var namnet på en av den tidigare person­lighetens döttrar. När hon såg småbarn började hon ofta återge sina minnesbilder. Vidare sparade och gömde hon godis, som hon sade var avsett för ”hennes barn”. Då hon en dag försvann hemifrån, fann föräldrarna henne hos grannen där det fanns en liten baby som också råkade heta Gandi. Flickan sade vid fler än ett tillfälle att hon ville amma honom.²

 

Referenser:

1. Stevenson, I. (1974a): Twenty cases suggestive of reincarnation. Charlottesville, VA: University Press of Virginia. Andra reviderade och utvidgade upplagan (den första utkom 1966).
2. Fallet Itidal Abul-Hisn; det är inte publicerat i sin helhet. Stevenson, I. (2000b): Unusual play in young children who claim to remember previous lives, Journal of Scientific Exploration, vol. 14, s. 557–570. Stevenson, I. (1997a): Reincarnation and biology: A contribution to the etiology of birthmarks and birth defects. Vol. 1: Birthmarks. Vol. 2: Birth defects and other anomalies. London: Praeger.

*

Fall nr 3 – 2/7