MA TIN AUNG MYO föddes 1953 i byn Nathul i norra Burma. Under graviditeten hade modern vid tre tillfällen samma förebådande dröm, i vilken en kortväxt och kraftigt byggd japansk soldat i kortbyxor och bar överkropp följde efter henne och sade att han skulle ”komma till henne”. Hon påstod 1981 (men hade inte nämnt det förut) att hon i drömmen känt igen honom som den japanske kock hon hade haft en vänskaplig kontakt med under den japanska ockupationen av Burma (1942–1945). Men i drömmen var hon rädd för honom, och bad honom att sluta förfölja henne.
När Ma Tin började tala använde hon ord som ingen förstod. Hennes mor uppgav också att hon bara långsamt lärde sig burmesiska, att hon uttalade vissa ord felaktigt och att hon inte talade något så när flytande förrän i 5-årsåldern. Ma Tins äldsta syster bekräftade dock inte moderns uppgifter. Fallet studerades av professor Ian Stevenson och hans medarbetare vid fem tillfällen under åren 1972–1981, varvid Ma Tin, hennes anhöriga och en byäldste intervjuades.1
Påståenden. I 4-årsåldern började Ma Tin berätta om ett tidigare liv som en japansk soldat. Liksom i så många andra fall från Burma stimulerades Ma Tins minnesbilder av molnigt och regntungt väder. Då kunde hon gömma sig bakom en dörr i en hög med kläder och säga att hon ville åka hem till Japan och till sina barn. Men hon nämnde inga namn och gjorde heller inga andra specifika påståenden som kunde möjliggöra en verifiering av fallet.
Ma Tin påstod att hon varit en japansk soldat under andra världskriget och att hon varit stationerad i Nathul och blivit beskjuten och dödad av ett allierat flygplan. Andra uppgifter hon lämnade var att hon var gift, hade flera barn och ägde en liten affär samt att hon tjänstgjort som kock i armén. Vidare uppgav hon att hon i sitt förra liv höll på att laga mat och var iklädd endast kortbyxor och ett stort bälte, då ett allierat flygplan dök mot henne och utsatte henne för kulspruteeld, varvid hon träffades i ljumsken och avled. Enligt Ma Tin låg platsen där hon stupade i sitt förra liv endast ca 75 meter från hennes nuvarande hem.
Beteenden. En dag då Ma Tin var ute och promenerade med sin far flög ett plan över byn. Hon blev förskräckt, började gråta och skrek flera gånger att hon ville gå hem. Efter denna episod var hon skräckslagen för flygplan, och fobin kvarstod i många år. Då hon tillfrågades varför hon blev så rädd, svarade hon att planen kunde beskjuta henne. Att föräldrarna försäkrade henne att det var omöjligt – kriget var ju slut sedan mer än tio år tillbaka – minskade inte hennes rädsla. Varje gång ett flygplan flög över samhället brukade hon krypa ihop och gråta. Vid ett tillfälle då hon var omkring 9 år landade en helikopter på ett fält intill byn. Många nyfikna bybor och inte minst barn skyndade fram till den, men Ma Tin sprang skräckslagen hem och grät.
Vid ett tillfälle lade hennes föräldrar märke till att hon var nedstämd och grät. När de frågade henne varför hon var ledsen, sade hon att hon längtade så förtvivlat till Japan. Emellanåt kunde hon lägga sig på magen och gråta tröstlöst av ”hemlängtan”. Hon sade också att hon saknade ”sina barn”, och att hon skulle åka hem då hon blev stor. På grund av sin stora hängivenhet för Japan gav familjen henne öknamnet Japangyi (”den stora kamraten från Japan”), vilket hon dock inte uppskattade. Hon uttryckte även sin ilska och vrede mot engelsmän och amerikaner då man talade om dem i hennes närvaro.
Ma Tin uppskattade varken landets varma klimat eller den kryddstarka maten. Hon ville gärna att maträtterna skulle vara söta, t.ex. att curryrätter skulle tillagas med socker. Då hon var ett litet barn tyckte hon om fisk, särskilt om den var halvrå. Men efter att ha fått ett ben i halsen fick hon avsmak för alla fiskrätter. Modern lät henne ibland få mindre kryddad mat, och då hon blev så stor att hon kunde laga mat till familjen undvek hon att använda starka kryddor. Men det uppskattade inte hennes anhöriga, och de förbjöd henne uttryckligen att tillreda familjens måltider. Ma Tin hade en mycket låg uppfattning om sina föräldrars och syskons kokkonst, vilket hon inte drog sig för att klargöra för dem.
Som liten flicka lekte hon med pojkar och var särskilt förtjust i att leka soldat. Det höll hon på med tills hon var omkring 10 år. Hon bad föräldrarna köpa leksakspistoler till henne och sade att hon tänkte bli soldat. Inga av hennes syskon – inte heller hennes bror – vare sig lekte soldat eller ville ha en leksakspistol. Hon spelade även fotboll och andra bollspel, vilka endast utövades av pojkar.
Ma Tin var inte gammal då hon insisterade på att få klä sig i pojkkläder. Hon vägrade bära flickkläder, kastade dem ifrån sig när modern försökte klä henne, och krävde att få japanska kläder. Vid något tillfälle sade hon att hon ville ha ett stort bälte – ett sådant som hon påstod att hon haft i sitt förra liv som japansk soldat – för att skydda sig mot kylan. (Familjen bodde på en högplatå där det kunde bli relativt kallt på vintern.) Även beträffande sin frisyr följde hon pojkmodet. I motsats till fadern, som var mer eftergiven, accepterade modern inte utan vidare hennes klädstil, utan grälade ofta på henne och försökte få henne att klä sig mera kvinnligt. Men Ma Tin försvarade sig med att flickkläder var obekväma, att hon fick huvudvärk av dem och att de irriterade huden – av allt att döma typiska undanflykter. Bråket om hennes klädsel nådde en kris när hon var 11 år och gick i sjätte klass. Skolledningen krävde att hon skulle klä sig i flickkläder, men hon vägrade. Ledningen var dock obeveklig – liksom Ma Tin – och hon fick sluta skolan! I och med detta kapitulerade familjen i klädfrågan och slutade helt och hållet att tjata på henne. I tonåren kallade hennes väninnor henne för Ko (ett manligt tilltalsord) p.g.a. hennes maskulina karaktärsdrag och dito klädsel. Ma Tin var omkring 15 år då hon började menstruera, vilket är nästan två år senare än vad som var normalt i Burma vid denna tid. Hon hade regelbundna menstruationer men led av menstruationssmärtor (dysmenorrè) som hon fick behandling för. Hon avskydde sina menstruationsperioder och ansåg dem vara ”opassande för en man”.
Föräldrarna gav från början Ma Tin Aung Myo två namn, ”Tin Aung”, vilka kan användas av båda könen. Ma Tin lade själv till ett tredje, maskulint namn, ”Myo”. Hon blev irriterad när hennes syskon kallade henne ”Tin Aung”. Då Ian Stevensons medarbetare tilltalade henne med det feminina ”Ma”, bad hon honom att sluta med det och istället använda det maskulina ”Maung” eller inget tilltalsord alls. Under hela sin uppväxt höll Ma Tin fast vid sin maskulina identitet. Hon var en pojke i sina egna ögon och ogillade i högsta grad att andra betraktade henne som en flicka. Ifall konventionen tillåtit det skulle hon ha velat umgås med enbart pojkar. Och hon kunde inte tänka sig att gifta sig med en man – men däremot med en kvinna. Hon hävdade också att hon var beredd att låta sig dödas på vilket sätt som helst av Ian Stevenson och hans medarbetare, bara hon var garanterad att återfödas som man! Ma Tin genomgick ett enkelt personlighetstest (Draw-a-Person Test), och resultatet visade att hon hade en övervägande maskulin könsidentitet.
Ma Tins minnesbilder ebbade efterhand ut och vid uppföljningen 1974, när hon var 21 år, hade hon glömt det mesta. Hon övervann sin fobi för flygplan under sena tonåren. Även andra beteenden modifierades efterhand. Gradvis lärde hon sig att acceptera den kryddstarka burmesiska maten, trivdes med att leva i Burma och tappade intresset för Japan. Men hon plågades fortfarande av sommarhettan. Och hennes starka identifikation med det motsatta könet kvarstod. Hon fortsatte att klä sig som en man och avvisade varje krav på anpassning till en feminin könsidentitet. Hon avsåg inte att gifta sig utan hade accepterat att leva ensam. Men i början av 1980-talet hade hon skaffat sig en flickvän som hon bodde med. Enligt sina systrar och modern talade Ma Tin om att tjänstgöra i armén, och skulle hon gifta sig måste det vara med en kvinna. Hon gick vid 21 års ålder fortfarande omkring i manskläder och hade en maskulin frisyr.
Födelsemärke. Ma Tins mor uppgav att hennes dotter hade ett födelsemärke på ena låret. Men både en av hennes systrar och en byäldste hade en annan minnesbild, nämligen att hon hade ett födelsemärke i ljumsken – en mörk fläck stor som en tumme. Ian Stevenson kunde dock inte finna något födelsemärke – vare sig på låret eller i ljumsken – då han undersökte Ma Tin. Om det funnits något märke vid födelsen hade det försvunnit under uppväxten.
Trovärdighet och tolkning. Vid Ma Tins födelse hade familjen redan tre döttrar. Föräldrarna önskade sig därför en pojke och blev besvikna när de fick en flicka till (de fick en son några år senare). Men modern förnekade att hon på något sätt skulle ha uppmuntrat sin dotter att identifiera sig med en pojke och klä sig i pojkkläder. Det var helt och hållet Ma Tins eget påfund och skedde trots moderns uttalade protester och tillrättavisningar. Däremot var fadern mer eftergiven beträffande hennes klädvanor och frisyr. Han avled emellertid då hon var knappt 10 år gammal. Burmeserna är ett erkänt tolerant folk, något som även kännetecknar deras förhållande till barn – både egna och andras. Och föräldrarna verkar efterhand ha accepterat Ma Tins uppgift att hon varit en japansk soldat i sitt föregående liv och att hon därför hade en maskulin könsidentitet. Att fallet inte studerades förrän Ma Tin var 19 år och att hennes uppgifter inte gick att verifiera är fallets största svagheter, medan dess styrka är hennes starka övertygelse att hon varit en japansk soldat i sitt förra liv och inte minst de ovanliga beteenden som hon uppvisade redan från tidig ålder.
*
I en databas vid Division of Personality Studies vid Virginiauniversitetet i USA finns det 25 fall med burmesiska barn som identifierade sig med japanska soldater som stupade i Burma under andra världskrigets slutskede. I elva fall som publicerats uppvisar barnen i varierande grad en lång rad olika påståenden och beteenden som stämmer väl in på japaner och japanska soldater vid denna tid. I boken ges en fyllig beskrivning av dessa barns påståenden och beteenden.
Referenser:
Stevenson, I. (1977): The Southeast Asian interpretation of gender dysphoria: An illustrative case report. Journal of Nervous and Mental Disease, vol. 165, s. 201–208.
Stevenson, I. (1983): Cases of the reincarnation type. Vol. IV. Twelve cases in Thailand and Burma. Charlottesville, VA: University Press of Virginia.
*
Fall nr 2 – 18/6 2018