Den indiske pojken JAGDISH CHANDRA föddes den 4 mars 1923 i Bareilly, Uttar Pradesh; han var familjens tredje son. Fadern var en prominent och aktad advokat, Kekai K. N. Sahay, och familjen tillhörde kasten kayastha. Med början den 6 juni 1926 och under de kommande fem dagarna berättade den drygt 3-årige Jagdish utförligt för sin far om ett tidigare liv i den heliga staden Benares (Varanasi), ca 500 km från Bareilly. Jagdish uppgav bl.a. att hans namn var Jai Gopal och att hans dåvarande far hette Babuji Pandey. Han uttryckte en stark längtan efter att få besöka ”sina anhöriga” i Benares. När han ibland hörde tåget passera och lokets vissla ljöd, frågade han om det var det tåget han skulle åka med till Benares. Den person som det senare skulle visa sig att han identifierade sig med var just Jai Gopal, en ung brahmanpojke i Benares som avled hösten 1922 endast 10–11 år gammal.

Under den följande veckan bjöd fadern in vänner och kolleger från stadens domstol – sammanlagt minst sju personer – för att lyssna till Jagdishs berättelse och fråga ut honom. Men istället för att omedelbart försöka kontrollera uppgifterna genom att resa till Benares, redogjorde fadern för dem i ett brev till ordföranden i stadens styrelse. Därefter skrev han den 27 juni en notis i en ansedd engelsk­språklig tidning, The Leader, i vilken han kortfattat återgav Jagdishs påståenden och bad allmänheten om hjälp med att verifiera dem. Fadern fick flera svar från personer som kunde bekräfta Jagdishs uppgifter, bl.a. från ovan nämnda ordförande och från en advokat i Benares, vilka båda väl kände Jai Gopals far, Babu Pandey. ”Babu” är en hederstitel, medan ”Babuji”, som Jagdish kallade honom, betyder ungefär ”min respekterade far”. En släkting och tillika granne till Babu Pandey veri­fierade brevledes sammanlagt ett 20-tal av Jagdishs påståenden. Först därefter, den 13 augusti 1926, reste Kekai Sahay och hans 3½-årige son till Benares.

Ian Stevenson återger de viktigaste avsnitten ur faderns detaljerade fallbeskrivning som publicerades 1927. Själv utforskade Stevenson fallet vid sju tillfällen under åren 1961–1973, då han bl.a. talade med Jagdish Chandra, hans mor, två äldre bröder (födda ca 1911 och 1913) och en farbror. Jagdishs far och Jai Gopals föräldrar var avlidna när Stevenson påbörjade sin undersökning. Jagdish och hans anhöriga talade alla utmärkt engelska. Stevenson intervjuade även S. C. Bose, som undersökte fallet i slutet av 1930-talet. Och Jagdish Chandra skrev själv ner sina hågkomster 1960.¹

 

Påståenden och identifikationer. Jagdish uppges ha gjort 36 påståenden innan han åkte till Benares med sin far. Åtminstone 24 verifierades före avresan och samtliga var korrekta för Jai Gopal och hans familj, frånsett en obekräftad uppgift. Flertalet av dessa påståenden återges nedan. Beträffande de återstående 12 uppgifterna verifierades flera av dem vid besöket i Benares, men fyra förblev obekräftade och några andra var tveksamma. Några få av dessa redovisas också här. Långt senare noterade Ian Stevenson ytterligare 15 påståenden, men de förbi­gås. Om inget annat anges är uppgiften ifråga korrekt.

• Hans namn var Jai Gopal och han bodde nära floden Ganges i Benares. Det fanns en ghat [trappa ner till floden] som hette Dash Ashwamadh. Ett kassaskåp av järn satt högt uppe på väggen till vänster i det underjordiska rummet. Han hade en bil.

Kommentar: I familjen fanns ingen bil men Jai Gopals far lånade ofta en av sina vänner, enkom för att hans son skulle få nöjesåka i den. Bilar var extremt sällsynta i 1920-talets Indien.

• Hans mor kallades för chachi [”tant”] och var koppärrig i ansiktet. Hon lagade mat till familjen trots att fadern hade råd att anställa ett hembiträde. Hon bar örhängen och armband av guld, hade en lång ghungat [slöja] och iakttog purdah [levde i avskildhet]. Hans bror hette Jai Mangal och blev förgiftad.

Kommentar: Obestyrkta uppgifter gjorde gällande att brodern oavsiktligt blivit förgiftad.

• Babuji Pandey var hans far. En av hans [tre] hustrur hade dött. Han hade en öppen vagn med två hästar. Han fick malish [en slags massage], tyckte mycket om rabri [en söt efterrätt] och använde opium. Tillsammans med sina vänner drack han bhang [en rusdryck gjord på indisk hampa]. Det fanns goondas [gangsters] i hans hem. En prostituerad, Bhagwati, kom hem till dem för att dansa och sjunga. Hon var mörkhyad och hade en stark röst.

Kommentar: Fram till 1956 var månggifte tillåtet i Indien.

 

Vid Jagdishs första besök i Benares uppges han ha identifierat flera släktingar, bygg­nader och platser samt även visat vägen till Babu Pandeys palats­liknande hus. Men inga av dessa identifikationer gjordes under kontrollerade betingelser och förbigås därför. Enligt sin far lämnade Jagdish även några nedsättande och mindre smickrande uppgifter om Babu Pandey, men han angav inte vilka. Däremot fick Babu Pandey ryktesvägen kännedom om dem. I vuxen ålder hävdade Jagdish att han som litet barn hade påstått att Babu Pandey rånmördat en pilgrim. Om det låg någon sanning i denna obekräftade uppgift kan det möjligen vara förklaringen till att Babu Pandey inte ville vidkännas fallet överhuvudtaget och att han bemötte Jagdish mycket kyligt.

 

Beteenden. Bland det allra första Jagdish sade om sitt tidigare liv var att han envist krävde att hans far skulle hämta ”hans bil” från Benares. Hans stora intresse för bilar höll i sig under hela hans uppväxt och även i vuxen ålder. Som redan fram­gått lånade Babu Pandey ofta en bil bara för att hans son skulle få nöjet att åka runt i den. När Jagdishs far så småningom skulle köpa en bil, avrådde Jagdish honom från att fullfölja köpet och föreslog istället att han skulle skicka efter sin bil från Benares. I 3–5-årsåldern uppvisade Jagdish flera för sin familj ovanliga beteenden, av vilka merparten var typiska för en brahman men inte för personer av lägre kasttillhörighet.

• Han vägrade absolut att inta sina måltider tillsammans med icke-hinduer eller att äta mat som dessa på något sätt hade befattat sig med.
• Han insisterade på att få äta före resten av familjen. Det är precis vad ortodoxa brahmaner förväntar sig – eller till och med kräver – då de intar sina måltider tillsammans med personer av lägre kasttillhörighet.
• Vidare gav han prov på flera av de preferenser och aversioner som är vanliga bland brahmaner, t.ex. var han förtjust i sötsaker och rabri (söta efterrätter), undvek salt mat, vägrade äta lök, vitlök, ägg och kött (men även hans anhöriga var vegetarianer).
• Många ortodoxa brahmaner i Indien ogillar muslimer, vilka betydligt oftare än hindu­er bär skägg. Detta kan vara förklaringen till att Jagdish, som ju upplev­de sig tillhöra en ortodox brahmanfamilj, visade en så utpräglad fientlig atti­tyd mot alla män som hade skägg (generalisering). Han vägrade bjuda skäggi­ga personer på vatten och tolererade överhuvudtaget inte att de befann sig i när­he­­ten av honom eller hans mat. Vid ett tillfälle besökte en skäggprydd hindu­isk lärare familjen. Jagdish insisterade på att han inte skulle få äta i köket med familjen utan tyckte att han kunde sitta utomhus för sig själv.

 

Jagdish slutade i 6-årsåldern att spontant tala om sina hågkomster, men påstod i 40-årsåldern att han fortfarande mycket väl mindes sitt tidigare liv. Och trots att Babu Pandey (och delvis även dennes anhöriga) hade uppträtt avvisande mot honom var han fortfarande fäst vid dem. När han besökte Jai Gopals mor och Babu Pandeys andra hustru blev han varmt välkomnad av dem (Babu Pandey hade då avlidit). Han fortsatte sedan att hälsa på dem ungefär vart fjärde år under de följande decennierna.

 

Trovärdighet och tolkning. Till fallets svagheter hör att det är gammalt och att ingen forskare undersökte det på 1920-talet utan först 35 år senare. Jagdishs far skrev i sin fallrapport att han inte hade några vänner eller släktingar i Benares och att hans hustru aldrig hade varit där. Men faktum var att han hade en kvinnlig kusin som med sin familj var bosatt endast 4 km från Babu Pandeys hem. Kusinen hade dock avlidit innan Jagdish och hans far for till Benares i augusti 1926 och gästade kusinens make.

Att fadern inte nämnde sin avlidna kusin var otvivelaktigt ett misstag och tolkas av kritiker som att han har skapat ett bedrägligt fall med hjälp av information från kusinens make.² Men om fallet var ett falsarium – varför nämnde fadern själv i sin rapport att han och sonen bodde hos kusinens make i Benares under sin vistelse där? Fadern hade ju alla skäl i världen att dölja detta om han ville skapa ett bedrägligt fall. Eventuellt kan anledningen till att han inte omnämnde kusinen vara att han endast avsåg ”nära anhöriga” och dit räknade han inte kusinens make. Han hade aldrig haft någon närmare kontakt med kusinen och hennes familj, t.ex. hade de aldrig besökt honom i Bareilly. Enligt Ian Stevenson förnekade också kusinens make all kännedom om Babu Pandey och hans familj (de tillhörde olika kaster). I övrigt kan nämnas att även Jagdishs mor bestred att familjen skulle ha haft besök av personer från Benares innan Jagdish började tala om ett tidigare liv.

Det synes osannolikt att Jagdish far skulle ha riskerat sin ställning som en framstående och respekterad advokat i Bareilly genom att skapa ett bedrägligt fall. Utöver sin sons fall undersökte han ett tiotal andra och publicerade sex av dem, varav Ian Stevenson utförligt har utforskat ytterligare ett.³ Det finns ingenting som tyder på att dessa fall skulle vara medvetna falsarier. Fadern var heller inte det enda vittnet till sonens påståenden och beteenden. Ian Stevenson intervjuade både modern och två äldre bröder, särskilt rörande Jagdishs ovanliga beteenden. Med tanke på att dessa kvarstod i flera år synes det inte orimligt att de kunde erinra sig dem, även om deras iakttagelser låg ca 35 år tillbaka i tiden.

Under förutsättning att Kekai Sahays fallrapport i sina huvuddrag är en korrekt återgivning av verkliga förhållanden finns det flera omstän­digheter som styrker fallets trovärdighet. Nämligen att de berörda famil­jerna med stor sanno­likhet inte kände varandra, att de tillhörde olika kaster (något som var av större betydelse på 1920-talet än idag), att det saknades ekonomiska motiv för ett bedrägeri (båda familjerna var välbeställda) och att avståndet mellan deras hemorter var så långt som ca 500 km.

Vidare framkom att den 2–3-årige Jagdish var noga övervakad, att utomstående per­soner skulle haft svårt att kontakta honom utan föräldrarnas vetskap, att han endast lämnade gårdsplanen – som omgavs av en hög mur – i sällskap med sina anhö­riga eller en tjänare, och sist men inte minst att åtminstone ett 20-tal uppgifter verifi­erades innan Jagdish och hans far reste till Benares. Jagdish hade en detaljerad och till synes oförklarlig kunskap om Jai Gopal och hans familj och identifierade sig starkt med denne unge brahman­pojke, vilket tog sig uttryck i olika beteenden som var avvikande i hans familj och som i några fall kvarstod ända upp i vuxen ålder.

 

Referenser:

1. Stevenson, I. (1975): Cases of the reincarnation type. Vol. I. Ten cases in India. Charlottesville: University Press of Virginia.
2. Nicol, J. F. (1976): Review of ”Cases of the reincarnation type. Vol I. Ten cases in India”, 1975. Parapsychology Review, vol. 7, sid. 12–15.

Edwards, P. (1996): Reincarnation: A critical examination. New York: Prometheus.

Kritiken har bemötts av Stevenson, I. (2001): Children who remember previous lives. Jefferson, North Carolina: McFarland. Andra reviderade upplagan (den första utkom 1987).

3. Fallet Bishen Chand Kapoor (Stevenson 1975).

 

Fall nr 11