Den lankesiske pojken GAMAGE RUVAN THARANGA PERERA föddes den 2 augusti 1987 i Horana, några mil söder om Colombo. Han började tala när han var omkring 2 år gammal, påstod nästan genast att han kom från Pitumpetemplet (30–35 km från Horana) och sade att han ville bli munk. Under de kommande åren lämnade Gamage flera uppgifter om vad han hävdade var hans tidigare liv – men nämnde inga personnamn – och visade ett uppseendeväckande brådmoget religiöst beteende. Föräldrarna var inte särskilt religiösa och uppgav att de inte kände till om det fanns något Pitumpetempel. De var föga intresserade av Gamages uppgifter – kanske av rädsla för att han skulle vilja göra verklighet av sin önskan att bli munknovis och överge dem. Istället försökte de hemlighålla fallet under de kommande fyra åren och gjorde följaktligen heller inga försök att kontrollera hans uppgifter.

I januari 1991, då Gamage var ca 3½ år, började han i förskolan i Dombagoda, vilken låg på gårdsplanen till ett tempel med samma namn. Det var här som Gamage för första gången kom i kontakt med munkar. Men det var bara en av dem, Omatte Hemarama, som han regelbundet umgicks med, och för honom berättade han om sina minnen från sitt förra liv. Hemarama kände till Pitumpetemplet, även om det tillhörde en annan sekt än templet i Dombagoda. Han föreslog Gamages föräldrar att de skulle låta deras son besöka Pitumpetemplet – men det motsatte sig föräldrarna.

Men på hösten 1993, då Gamage var 6 år, var det en granne som tipsade en journalist om fallet. Denne intervjuade Gamages föräldrar och återgav i en tidningsartikel den 3 november 1993 en del av Gamages påståenden och religiösa beteenden. Artikeln uppmärksammades av en munk och några lekmän i Pitumpetemplet, och de besökte genast Gamage och hans familj. De blev särskilt imponerande av Gamages munklika uppträdande och av hans sätt att bära sin munkdräkt, som han fått av sina föräldrar. Utifrån Gamages påståenden och beteenden trodde lekmännen att templets avlidne abbot, Ganihigama Pannasekhara (1902–1986), hade återfötts i Gamages gestalt. Men munken var inte alls lika säker, eftersom Gamage inte kunde identifiera honom och inte heller hade nämnt några namn. Strax därpå fick Gamage besök av en annan munk, som både hade varit släkt med och nära vän till abboten Pannasekhara. Även en annan släkting till abboten och ytterligare några munkar ingick i sällskapet. Men Gamage kände inte igen abbotens släktingar och besökarna förhöll sig skeptiska till hans påståenden. En av munkarna trodde att Gamage kanske identifierade sig med en yngre munk som avlidit 1986. Detta berodde sannolikt på att Gamage sade till dem att han hade varit en mindre betydelsefull munk som passade upp en abbot.

Några dagar efter besöken från Pitumpetemplet for Gamage dit med sina föräldrar, munken Hemarama, den tidigare omnämnda journalisten och flera andra personer. Enligt en andra artikel, som journalisten publicerade den 10 november, hade Gamage bland annat visat vägen till Pitumpetemplet. Då Gamage fick syn på en apstaty, som inte hade någon prominent plats i templets helgedom, uppges han ha sagt: ”Det där är apan som jag talade om.” När han fick se två fotografier pekade han spontant på det ena och sade: ”Det här var den högste munken” Munken på fotografiet var abboten Ganihigama Pannasekhara. Det andra fotografiet föreställde en annan avliden abbot vid Pitumpetemplet.

Men när professor Erlendur Haraldsson och hans inhemske medarbetare, Godwin Samararatne, två år senare började undersöka fallet fann de att det var omöjligt att på ett tillförlitligt sätt rekonstruera vad Gamage sagt och gjort under besöket i templet. Forskarna undersöktes fallet i december 1995 och i maj 1997. De intervjuade Gamage och hans föräldrar, några grannar, flera munkar från Pitumpe- och Dombagodatemplet och diverse andra personer. Sammanlagt lämnade 21 personer sina vittnesmål. De viktigaste informatörerna utfrågades vid två tillfällen.

 

Påståenden. Som framgick ovan publicerades en del av Gamages påståenden i en tidningsartikel – innan Gamage träffade munkarna från Pitumpetemplet. Dessa uppgifter redovisas här, och de bekräftades av Gamages föräldrar och delvis även av två grannar, vilka alla uppgav att Gamage hade lämnat dem redan innan han började i förskolan.

• Han levde som munk i Pitumpetemplet i Padukka och där fanns sex munkar.

Kommentar: Det hade tidigare funnit tre-fyra munkar i templet (numera fanns det bara en). Om man inkluderar några barnnoviser kan Gamages påstående möjligtvis vara riktigt, men inte annars.

• I templet fanns en staty av en apa.

Kommentar: Enligt fadern sade Gamage också att statyn var gjord av lera. Det fanns verkligen en sådan staty av lera i Pitempetemplet. Det är mycket ovanligt med apstatyer i buddhistiska tempel på Sri Lanka.

• Det fanns fresker och väggmålningar i templet.

Kommentar: Sådana målningar är inte ovanliga i lankesiska tempel, men de som finns i Pitumpetemplet är ovanligt vackra för att vara i ett så litet och obetydligt tempel. Initiativet till utsmyckningen hade tagits av templets avlidne abbot, Ganihigama Pannasekhara.

• Han ledde blomsterceremonierna, organiserade religiösa processioner och motiverade många människor till ett förtjänstfullt liv.

Kommentar: Dessa påståenden stämmer in på alla abbotar som aktivt verkar för att befrämja buddhismen hos befolkningen, vilket dock långt ifrån alla abbotar gör. Dessa uppgifter stämde väl in på abboten Pannasekhara.

• Hans far och mor var mycket religiösa.

Kommentar: En 91-årig syster till den avlidne abboten Pannasekhara vittnade om att hennes föräldrar hade varit mycket gudfruktiga. Liksom hennes bror hade de av religiösa skäl varit vegetarianer, vilket inte är allmänt förekommande bland munkar på Sri Lanka. Abboten Pannasekhera var tio år gammal när han blev barnnovis och började i klosterskola. Femton år före sin död blev han utnämnd till sanghanayaka (överhuvud för alla abbotar i hela Colombodistriktet), vilket var ett mycket hedersamt uppdrag och ett erkännande av hans andliga ledarskap.

 

Religiösa beteenden. I det följande redogörs för de brådmogna religiösa beteenden som Gamage gav prov på från det han var 2 år gammal. Vittnesmål lämnades i huvudsak av föräldrarna, en granne, en lärarinna (tillika granne) och munken Omatte Hemarama från Dombagodatemplet. Även i den första tidningsartikeln omtalades de viktigaste av Gamages religiösa beteenden.

Redan från tidig ålder brydde Gamage sig inte om leksaker utan frågade endast efter bilder av Buddha, som han kärleksfullt samlade på. Han tyckte inte om att vara tillsammans med flickor, inte ens sin egen syster. Sin mor upplyste han om att munkar inte sover med kvinnor och att han därför inte kunde sova i samma säng som henne! Han ville bära munkdräkt i hemmet och visste precis hur han skulle ta den på sig. När han besökte templet med sina föräldrar satte han sig genast i lotusställning.

Gamage tyckte om att recitera delar av Buddhas första predikan, läste gärna ur Pirithpotha (buddhistiska texter om beskydd) och Gatha pota (en buddhistisk sångbok). Han kunde också recitera verser på pali, vilka han möjligtvis kan ha lärt sig via radio eller tv. Men den förklaringen avvisade föräldrarna, som för övrigt kände igen språket, men inte behärskade det. Dessutom visste Gamage hur han skulle hålla i en solfjäder på munkars vis, då han sjöng religiösa sånger. I Pitumpetemplet, liksom i många andra tempel, använde man trummor och Gamage bad att få en sådan som han sedan trummade på. På kvällarna ville han att familjen skulle förrätta puja (religiös andakt eller ritual) och grälade på dem om de inte gjorde det. En kvinnlig granne berättade att Gamage ofta besökte hennes andaktsrum och satt där tyst för sig själv.

Gamage åt varken kött eller fisk. Han intog ingen fast föda på kvällarna (munkar förväntas inte äta något efter klockan tolv på dagen) och försökte också hindra föräldrarna att göra det. Gamages far hade alkoholproblem, något som berörde Gamage djupt när han förstod hur det förhöll sig. Han protesterade häftigt när fadern en dag kom hem med sina vänner och hade alkohol med sig. Enligt både en granne och Gamages mor var det genom Gamages inflytande som fadern efterhand avstod från alkohol och hela familjen blev vegetarianer. Det fanns många personer i Gamages omgivning som var imponerade av hans stillsamma, fridfulla och värdiga uppträdande – just så som en seriös munk förväntas bete sig.

I januari 1991, då Gamage var ca 3½ år, började han i förskolan. Hans lärare berättade att han var en mycket duktig elev, men att han inte gärna ville leka med andra barn. När eleverna skulle teckna avbildade Gamage alltid olika händelser ur Buddhas liv. Ibland ville han att klasskamraterna skulle bemöta honom som en munk som kom för att predika. Han instruerade dem då att respektfullt stå upp och låtsas spela på trummor när han inträdde i rummet, och sedan satte han sig med korslagda ben på en stol som man lagt en duk på. Sedan tog han ett stort löv och höll som en solfjäder, predikade för sina kamrater i femton minuter och avslutade med att sjunga en särskild sång på pali – precis som munkar brukar göra vid sådana tillfällen. Hans kamrater accepterade hans instruktioner och uppträdande, lyssnade uppmärksamt och visade honom tillbörlig respekt. De brukade kalla honom för ”Gamage sadhu” (munken Gamage).

Gamage var ca 5½ år då han i januari 1993 började i skolan. Han predikade ibland för sina kamrater och lät dem recitera pancha sila (de fem grundläggande buddhistiska föreskrifterna). Vid dessa tillfällen intog han precis som en munk en högre position i rummet än sina åhörare, som satt på golvet. I sina predikningar talade Gamage om betydelsen av att uppföra sig väl. Han uppträdde som alltid lugnt och värdigt och blev aldrig upprörd. Gamage var klassens mest begåvade elev och blev därför av sin lärare utsedd till klassledare. Han hade ett mycket gott minne, var en lydig elev, uppträdde lugnt och värdigt och var populär bland sina kamrater, trots att han för det mesta höll sig för sig själv. När Gamage var 6-7 år gammal började han – på uppmaning av flera personer – hålla offentliga pujas (bodhi-pujas) och ryktet om hans gudfruktighet började sprida sig i trakten. Enligt vittnesmålen utförde han de olika ceremonierna, som till stor del bestod i att recitera och sjunga ur de buddhistiska skrifterna, med samma värdighet som en äldre och erfaren munk.

Gamage framhärdade i sin önskan att bli munk. När han tillsammans med sina föräldrar besökte ett gammalt tempel i trakten för att diskutera möjligheten att bli barnnovis talade han om för dem: ”Jag vill stanna här, ni kan åka hem”. Och den 9 augusti 1996, då han var 9 år och hade gått tre och ett halvt år i vanlig skola, inträdde han i detta tempels klosterskola för barnnoviser. När Erlendur Haraldsson och Godwin Samararatne besökte honom 1997 sade han att han var lycklig över att vara där, att han inte saknade sitt hem och att han var tillfreds med att han hade så gott om tid för att meditera och studera. Klostrets abbot uppgav att Gamage skilde sig från de andra barnnoviserna, var lugnare och allvarligare, men kom väl överens med dem. Vidare hade han ett bättre minne och en betydligt större kunskap om buddhismen än sina jämnåriga kamrater. Vid den senaste fullmånen hade han lett en bodhi-puja i templet och gjort det mycket bra.

 

Trovärdighet. Gamage gjorde för få specifika påståenden och kände inte igen några personer för att möjliggöra en säker identifiering av den tidigare personligheten. Som redan framgått var det flera av Gamages uppgifter och beteenden som stämde väl in på Pitumpetemplets avlidne abbot, Ganihigama Pannasekhara. Men Gamage talade ju själv om för abbotens släktingar, som Erlendur Haraldsson och Godwin Samararatne intervjuade, att han i sitt föregående liv hade varit en mindre framstående munk som tjänat en abbot. Och enligt journalistens andra tidningsartikel identifierade Gamage på ett fotografi Pannasekhara som klostrets högste munk, men påstod inte att det var en bild av honom själv. En munk från Pitumpetemplet trodde att Gamage kanske identifierade sig med en yngre munk som avlidit 1986. Men denne munk hade vistats endast några få år i templet innan han helt lämnade klosterlivet och visade i övrigt inga beteendelikheter med Gamage.

Det är dock obestridligt att Gamage mycket tidigt i livet identifierade sig med en buddhistisk munk eller abbot och att det kom till uttryck i ett extremt brådmoget religiöst beteende. Dessutom kände han till att det fanns ett litet tempel i Padukka som hette Pitumpe och att det där fanns en apstaty av lera. Förutom föräldrarna fanns det två grannar som intygade att Gamage redan i 2-årsåldern gjort dessa påståenden och uppträtt på ett brådmoget religiöst sätt. Var kan han då ha fått sin kunskap om Pitempetemplet ifrån? Och vem har utgjort en förebild för hans religiösa beteenden eller lärt honom att uppträda som en liten munk? Föräldrarna uppgav att de aldrig hade hört talas om Pitumpetemplet, och några andra indirekta förbindelser mellan dem och munkarna i templet fanns inte då Gamage som 2-åring började berätta om ett tidigare liv. Gamage växte inte upp i en religiös familj – fadern föreföll till och med ha haft vissa alkoholbesvär – och det fanns inga munkar i släkten eller bland grannarna.

Föräldrarna försökte dessutom hemlighålla fallet under flera år och tog inga initiativ för att kontrollera sonens uppgifter. Hade inte journalisten skrivit en artikel om Gamage är det inte säkert att fallet blivit allmänt känt. Det finns med andra ord ingenting som tyder på att föräldrarna eller någon utomstående person skulle ha uppmuntrat Gamage att identifiera sig med en munk. Det som särskilt väcker respekt är bl.a. Gamages uppgift om att det fanns en apstaty i Pitumpetemplet, att han så konsekvent från tidig ålder uppträdde precis som en liten munk, att han kunde sjunga sånger på pali och att han föreföll att ha oförklarliga kunskaper om den buddhistiska religionsutövningen.

 

Referens:

Haraldsson, E. & Samararatne, G. (1999): Children who speak of memories of a previous life as a Buddhist monk: Three new cases. Journal of the Society for Psychical Research, vol. 63, s. 268–291.

Fall nr 9 – 8/10 2018