DISNA SAMARASINGHE föddes i april 1959 i Udubogawa, drygt tre mil från den stora staden Kandy på centrala Sri Lanka. Fadern ägde en affär i byn, modern arbetade som lärare och Disna var föräldrarnas andra barn; hon fick senare två syskon till. När hon var omkring 3 år berättade hon att i ett tidigare liv hade hon utfört hushållsarbete liksom modern, att hon kom från Wattewa (ca 5 km från Udubogawa), att det i hennes hem fanns en Mahattaya (en äldre respekterad man) och en amma (mor). Hon uppgav att Mahattaya hade behandlat henne illa och sade bestämt ifrån att hon inte ville träffa honom.

Under de närmast åren gjorde hon ett 30-tal påståenden om sitt förra liv men lämnade inga namnuppgifter. Disnas mor visste därför inte vem hennes dotter identifierade sig med frånsett att det var en äldre person, eftersom Disna brukade säga: ”När jag var en gammal kvinna…” Efter några år blev modern nyfiken på om Disnas påståenden var korrekta och övertalade henne att visa vägen till sitt hem från det förra livet, vilket den 5-åriga Disna gjorde den 23 april 1964 – men först efter att hon fått moderns uttryckliga löfte om att inte bli kvarlämnad där. Några dagar senare besökte hon Wattewa igen tillsammans med sina föräldrar, en munk och en journalist. Den senare skrev en artikel om fallet och detsamma gjorde en annan journalist några veckor senare. I juni sam­ma år författade Disnas mor en relativt detaljerad rapport om sin dotters fall.

Disna identifierade sig med en äldre frånskild kvinna, Tilakacharige Babanona (ca 1886–1958), som hade två söner och en dotter. Under senare delen av sitt liv bodde hon först hos sin yngste son i Medagoda (ca 7 km från Udubogawa). Då han flyttade från orten levde hon ensam i byn några år, för att under de sista sex måna­derna av sitt liv bo hos sin äldste son (Mahattaya) och hans familj i Wattewa. Hon avled efter en hjärnblödning i januari 1958, vid ca 72 års ålder.

Francis Story påbörjade en undersökning av fallet i maj 1965 och professor Ian Stevenson studerade och följde upp det vid fyra tillfällen under åren 1968–1976. Forskarna talade med Disna och fem av hennes nära anhöriga, åtta av Babanonas släktingar samt sex andra vittnen, sammanlagt 20 personer. Stevenson hade även tillgång till Dis­nas mors anteckningar och de ovan nämnda tidningsartiklarna. Överensstämmelsen var god mellan dessa dokument och de uppgifter som vittnena lämnade till Story och Stevenson vid deras utforskning av fallet.

 

Påståenden. Disna gjorde enligt vittnesmålen 35 påståenden om sitt förra liv innan hon besökte Wattewa första gången i april 1964. Frånsett två felaktiga och några oklara uppgifter var samtliga korrekta för Babanona. Nedan återges 17 av dem och ytterligare 8 redovisas i samband med redogörelsen för Disnas identifikationer och beteenden. De övriga 10 var mindre specifika eller oklara och har uteslutits. Om inget annat nämns är uppgiften ifråga korrekt.

• Hon [Babanona] gifte sig utan föräldrarnas samtycke med en man från Walpollatene. Hon brukade se på ”tigerdansen”. De kryddor som används för att göra curry kallas thunapaha.

Kommentar: Hennes make kom inte från Walpollatene men hade arbetat och senare även bott med Babanona på denna ort. Både dansen och namnet på kryddorna härstammade från den sydligaste delen av Sri Lanka, just det område som Babanonas make kom ifrån. Kryddorna kallades för sarakku i den trakt där Disna bodde.

• Hennes familj ägde en affär i Walpollatene. En skolpojke brukade besöka henne och hämta vatten och ris.

Kommentar: Familjen hade aldrig ägt en affär i Walpollatene men väl på några andra orter. Skolpojken var det barnbarn som Babanona höll mest av.

• Hon hade bott med sin yngste son [i Medagoda] och själv lagat sin mat. Hon hade farit till Rambukkana med tåg och bil för att besöka släktingar [Babanonas dotters familj]. Hon hade grävt ner pengar i en cigarettlåda av plåt nära husets eldstad.

Kommentar: Efter Babanonas död hade huset renoverats och plåtasken med pengarna hade påträffats just intill eldstaden. Babanona hade för vana att gömma pengar, men ingen hade känt till detta gömställe.

• Hennes äldste son hette Mahattaya. När hon blev sjuk flyttade hon hem till honom i Wattewa. Hon badade på mornarna i en källa som överhöljdes av nedfallna grenar från överhängande träd. Det fanns s.k. gummirullar [”rubber rollers”] i hemmet.

Kommentar: Sonen kallades allmänt för Mahattaya och var förman på en gum­­mi­­plantage där dylika rullar användes vid framställningen av gummi. Det torde inte vara många familjer på Sri Lanka i vars hem det fanns sådana gummi­rullar.

• Det fanns en myrstack nära hennes grav.

Kommentar: Ian Stevenson konstaterade att avståndet mellan graven och myrstacken var en dryg halvmeter. Babanona begravdes på familjens privata mark, på en kulle som låg mellan Wattewa och Medagoda. Gravplatsen hade valts ut först efter att hon avlidit, och det fanns ingen markering ovan mark­höjd som visade att det var en grav. När Disna besökte Wattewa andra gången pekade hon mot kullen där graven låg.

 

Disna uppgav även att hon (Babanona) hade sett sin egen begravning, att hon sedan liksom lyftes upp och kände det som att hon flög. Hon träffade en imponerande raja (konung), och själv bar hon gyllene kläder. Bara hon tänkte på mat så fanns den där, men hon hade inget behov av att äta. Det var rajan som förde henne till hennes nuvarande familj för att återfödas. Varför han valde just den familjen visste hon inte.

 

Identifikationer. Disna gjorde sammanlagt 16 korrekta identifikationer, flertalet i samband med sitt första besök i Wattewa. Några har redan relaterats, andra tas upp i nästa avsnitt och de övriga som är av intresse redovisas nedan. Tre av Babanonas anhöriga misslyckades hon dock med att identifiera.

Som redan framgått blev den 5-åriga Disna övertalad av sin mor att visa vägen till Mahattayas hem i Wattewa, där Babanona hade bott mot slutet av sitt liv. I stället för att ta landsvägen ledde Disna sin mor, en moster, en vän till familjen och ytterligare en person in på en liten stig som gick mellan risfälten, varmed vägen (ca 5 km) förkortades med en knapp kilometer. Modern uppgav senare att hon inte hade känt till denna genväg. När de passerat risfälten, gått förbi flera hus och kommit ut på huvudvägen vid Wattewa, pekade Disna ut huset där Babanona hade bott. Strax innan hade hon även visat på den plats vid ett vattendrag dit Babanona hade gått för att bada, efter det att källan som hon tidigare använt hade blivit överhöljd av nedfallande grenar.

Då sällskapet kom fram till Babanonas hus stod en okänd medelålders kvinna (Mahattayas hustru) på gårdsplanen, och på en direkt fråga svarade Disna: ”Det där är modern.” Disnas mor bad kvinnan om ett glas vatten för sin dotters skull, och sällskapet blev ombedda att stiga in. Men istället för att ta huvudingången gick Disna in genom en sidoingång som inte var synlig från vägen. Babanona hade praktiskt taget alltid använt just denna ingång.

Det var först nu det blev klarlagt att den person Disna identifierade sig med var Babanona. Då Disna gick runt i huset kände hon spontant igen flera föremål, t.ex. sängen Babanona hade sovit i. När hon fick syn på ett stort fat sade hon att det var hennes och att hon använde det för att servera ris. Hon hade tidigare korrekt uppgivit att Mahattaya kunde spela på rabana (en lankesisk trumma) och nu identifierade hon den genom att säga: ”Den där är vår. Jag brukade trumma på den och det gjorde Mahattaya också.”

 

Inställning till Babanonas anhöriga. När den 3-åriga Disna tillfrågades av sina föräldrar vem Mahattaya var svarade hon: ”Mahatta­ya är Mahattaya. Mahattaya är sträng. Det är därför jag inte kan åka dit [till Wat­te­wa].” Först ett år senare talade hon om att han var ”hennes son”. Som skäl för att hon inte ville hälsa på honom angav hon att han hade favoriserat sin hustru genom att ge henne presenter, att han varit grym mot henne (Babanona) och även slagit henne med en käpp. Senare för­ne­kade Babanonas son att han brukat våld mot sin mor och uppgav istället att han hotat slå sig själv (!) om hon inte tog sin medicin. En munk som kände Baba­nona väl ansåg att sonen behandlat henne strängt, och en nära vän intygade att hon hade beklagat sig för honom över att sonen hade slagit henne. Enligt en jour­na­list hade Babanonas son medgivit för honom att han en gång hade hotat sin mor med en käpp om hon inte tog sin medicin.

Disna visade också tydligt sin låga uppfattning om Babanonas svärdotter, bl.a. genom att lite nedlåtande omtala henne som ”den där modern”. Vidare sade hon att ”den där kvinnan har några barn som är så svarta att jag inte skulle vilja hålla dem i mina armar”, vilket Babanona heller aldrig hade gjort. Det framkom även att Baba­­­nona hade motsatt sig sonens äktenskap, förmodligen p.g.a. svärdotterns mörka hudfärg, och hon besökte inte paret på ett helt år. Paradoxalt nog hade den ljus­­hyade Babanona själv gift sig med en mörkhyad man utan föräldrarnas till­stånd! Disna blev påtagligt förlägen då forskarna ville tala med henne om Baba­nonas giftermål. Hon vägrade att göra det inför sin far och andra män, och insi­ste­­rade på att få gå in i ett annat rum med sin mor och tolken. Tidigare hade hon refe­re­rat till Babanonas make som ”den där svarta grabben”.

När den 6-åriga Disna en dag såg en ung man gå förbi på gatan sade hon spontant till sina föräldrar att det var ”den där pojken som stal mina gröna kikärtor”. Enligt modern kallade hon honom mungata kolla, dvs. ”kikärtspojken”. Vid ett till­fälle 19 år tidigare hade Babanona gått för att bada samtidigt som hon kokade kikärtor på sin eldstad. Då hennes 3-åriga barnbarn upptäckte ärtorna åt han av dem och spillde även ut en del. Eftersom Babanona hade förlorat flera tänder, och kikärter var ett av de få livsmedel hon tyckte om och kunde mosa och äta, blev hon mycket förgrymmad över pojkens tilltag. När Disna träffade honom ville hon inte tala med vare sig honom eller hans mor och deklarerade tydligt varför.

När Babanonas äldste son, Mahattaya, på sommaren 1968 hade tjänat en större summa pengar efter att ha sålt åkermark, antydde Disnas far på skämt att dottern kanske skulle få en del av pengarna. Men den 9-åriga Disna svarade bara: ”Jag behöver inte hans pengar. Han var mycket hård mot mig.” Hennes antagonism mot Mahattaya kvarstod så länge hon hade kvar några minnen av sitt tidigare liv.

När anhöriga eller kamrater retade henne genom att kalla henne för ”Babanona” blev hon upprörd. Om hennes syskon gjorde det slog hon dem. När Ian Stevenson besökte familjen 1968 och fadern lite skämtsamt kallade sin 9-åriga dotter för ”Babanona” brast hon i gråt. Vid denna tid ville hon ogärna tala om det tidigare livet. Om föräld­rarna påminde henne om det, bad hon dem att sluta med det. Disna gjorde det fullständigt klart för sina närmaste att hon föredrog sitt nuvarande liv framför det förra.

 

Övriga beteenden. Under graviditeten med Disna kände sig modern ovanligt gud­fruktig och upplevde ett starkt behov av att lyssna på munkar som reciterade ur buddhis­mens heliga skrifter, vilket hon i vanliga fall inte brukade göra särskilt ofta. Disna var endast 2 år gammal då hon andäktigt började lyss­na på reli­giösa predik­ningar på radion, samtidigt som hon satt i böneställning med sammanförda hand­flator som i tillbedjan. Detta brådmogna religiösa beteende hade hon inte lärt sig av sina föräldrar eller syskon, som inte var uttalat religiösa, och av allt att döma inte av någon annan heller. Disna påstod också att hon i sitt förra liv som Baba­nona hade lyssnat på dessa radiopredikningar, och vid sitt första besök i Wattewa hade hon spontant identifierat den aktuella radion. Det fanns många exempel på att Babanona hade varit mycket gud­fruk­tig och att hon regelbundet hade lyssnat på dessa predikningar i samma böneställning som Disna. När Ian Stevenson träffade den 9-åriga Disna 1968 hade hon ett eget litet altare vid vilket hon tillbad Buddha och tände ett ljus och frambar blommor – precis som man gör i ett tempel. Genom sin anmärkningsvärt brådmogna religiositet framstod hon som exceptionell i sin inte särskilt religiösa familj.

Redan som mycket litet barn visade Disna genom sina yttranden och lekar ett stort intresse för att laga mat. Enligt föräldrarna hade hon dessutom brådmogna och oförklarliga kunskaper i matlagning. Fadern omvitt­nade t.ex. att hon var skick­­­ligare än sin mor på att tillaga ris. Hon gav modern råd om hur hon skulle laga mat och drog sig inte för att kritisera moderns kokkonst. Babanona var känd för att vara utomordentlig skicklig på att laga mat.

Vidare berättade Disna att hon i sitt förra liv brukade väva tak av kokospalmens blad och som 3-åring demonstrerade hon denna teknik för modern. Föräldrarna var helt säkra på att hon inte hade lärt sig denna färdighet i det här livet, vilket styrks av hennes ringa ålder. Babanona hade varit en omvittnat skicklig vävare av palmblad. De hus hon hade bott i hade haft enkla tak av vävda palmblad, medan Disnas hem hade takpannor eller takplåt.

Disna var som litet barn och under åtskilliga år framåt förtjust i att tugga på en blandning av betel och betelnöt. Hon visade prov på en remarkabel skicklighet då hon hackade betelnötterna med en speciell kniv. Hennes mor ansåg att hon tuggade betel som en gammal kvinna. Även Babanona hade flitigt använt betel med betelnötter. Då Disna i 5-årsåldern träffade en munk som varit nära vän med Babanona hälsade hon vördnadsfullt på honom och tillredde sedan sin betelblandning som hon gav honom – alldeles som Baba­nona hade gjort. Dessutom kommenterade hon det faktum att han utfört en religiös ceremoni på hennes (Babonas) dödsbädd.

Disna och Babanona liknade varandra även i andra avseenden. Båda föredrog klädes­plagg med långa ärmar, hade samma förkärlek för två speciella maträtter (i det ena fallet en rätt som barn vanligtvis ogillar), tyckte inte om s.k. sweet­cakes, var ovanligt renliga av sig, hade ett häftigt humör och var exceptio­nellt rädda om sina pengar. I samtliga dessa avseenden skilde sig Disna också från sina syskon. Slutligen kan nämnas att det fanns åtminstone två olikheter mellan Disna och Babanona. Den senare tyckte mycket om mjölk och var extremt rädd för inbrottstjuvar. Disna var inte lika förtjust i mjölk och hon verkade inte bekymra sig för tjuvar.

Som 9-åring hade Disna slutat tala spontant om sitt förra liv och som 14-åring verkade hon fullständigt ha glömt det. Även hennes ovanliga beteenden, t.ex. hennes brådmogna intresse för matlagning och religion, minskade gradvis i styrka under tonåren. Liksom många andra lankesiska barn som mindes tidigare liv var hon begåvad (se vidare kapitel 9 i boken ”Barns minnen från tidigare liv”), och hon avslutade framgångsrikt sina gymnasiestudier 1976.

 

Trovärdighet och tolkning. De berörda familjerna lämnade samstämmiga vittnesmål rörande sina kontakter innan fallet verifierades, nämligen att de endast kände igen varandra till utseendet. I övrigt hade de inga sociala kontakter, t.ex. var de okunniga om varandras namn. Dessutom åtnjöt Disnas anhöriga en betydligt högre levnadsstandard än Babanonas, varför det saknades ekonomiska motiv för ett bedrägeri. Och fallet verifierades inte förrän efter att Disna hade talat om sina minnen i två år och hela tiden motsatt sig att besöka Babanonas anhöriga. Under den period på nio år som Ian Stevenson studerade fallet, träffades de berörda famil­jerna endast vid några få tillfällen, och det var inte på Disnas initiativ.

Det fanns emellertid åtminstone två personer som kände båda familjerna. Den munk som hade varit nära vän med Babanona var ytligt bekant med Disnas föräldrar. Men han hade inte varit hemma hos dem förrän Disna var 5 år, och hon hade aldrig besökt hans tempel. Detta bekräftades av både munken och Disnas föräldrar. En manlig vän till Babanona bodde sedan många år i närheten av Disnas fars affär, i vilken han regelbundet gjorde sina inköp. Men han umgicks inte med Disnas föräldrar, hade aldrig varit i deras hem och förnekade att han talat med dem om Babanona innan fallet verifierades. Inte heller hade han talat med Disna, från­sett att han ibland hade hälsat på henne i affären. Disnas föräldrar bekräf­tade också dessa uppgifter.

Faktum kvarstår emellertid att det fanns åtminstone två personer som kände båda de aktuella familjerna, att dessa ibland möttes på gatan och att avståndet mellan deras hemorter var endast 5 km. Dessa omständig­heter utgör fallets största brist, tillsamman med att Disnas uppgifter inte registre­rades innan fallet verifierades.

Till fallets starka sidor hör att Ian Stevenson och hans medarbetare trots stora ansträng­ningar inte fann några tecken på att familjerna stod i maskopi med varan­dra, att det inte framkom några motiv för ett bedrägeri och att vittnesmålen var påtagligt samstämmiga, även över tid. Det som också inger respekt är Disnas detaljerade och ibland oanade kunskaper om Babanonas levnadsförhållanden och hennes spon­tana identifikationer.

Vidare uppvisade hon sammanlagt tolv specifika beteen­den som hon hade gemensamma med Babanona, t.ex. gav hon prov på en för sin familj ovanlig och bråd­mogen religiositet samt verkade besitta några till synes oförklarliga talanger eller färdigheter. Både Disna och Babanona hade också en negativ inställning till Mahattaya och hans hustru. Även om Disna som 2-åring skulle ha preparerats med uppgifter om Babanonas liv, räcker det inte som förklaring till hennes spontana identifika­tioner, t.ex. av hennes barnbarn som åt upp kikärterna och att hon utan hjälp visade vägen till Babanonas anhöriga, eller till hennes många exceptio­nella beteenden som kvarstod i åtskilliga år. Slutligen kan nämnas att hon i övrigt inte uppvisade några paranormala förmågor.

 

Referenser:

Stevenson, I. (1977a): Cases of the reincarnation type. Vol. II. Ten cases in Sri Lanka. Charlottesville, VA: University Press of Virginia.

Story, F. (1975): Rebirth as doctrine and experience: Essays and case studies. Kandy, Sri Lanka: Buddhist Publication Society.

*

Fall nr 5 – 13/8 2018