Den 10 juni 1975 var den finska kvinnan Anneli Lagerqvist och hennes make på en kryssning. Då Anneli låg och vilade i sin hytt såg hon plötsligt en apparition av sin avlidne far, som tyst nickade åt henne. Hon tolkade det som ett varsel och berättade gråtande för sin make att hon var säker på att någon familjemedlem hade dött. Detta var dock ingen nyhet för maken, som redan hade fått ett telegram om att hans styvson, PERTTI HÄIKIÖ, hastigt hade avlidit samma dag. Av rädsla för att hans hustru skulle bli alltför upprörd hade han ännu inte vågat tala om det för henne. Pertti var endast 18 år då han oväntat avled, men efteråt framkom att han hade haft en obehandlad diabetes. Dessutom hade han mot slutet av sitt liv missbrukat alkohol. Under sitt korta liv var han särskilt fäst vid sin mor, Anneli Lagerqvist, och vid en av sina tre systrar, Marja Helander.

I slutet av september 1975, då Marja var gravid i tionde veckan, funderade hon på att göra abort. Men då hade hon en s.k. förebådande dröm, i vilken hennes älskade bror Pertti framträdde och bad henne att behålla barnet. Hon följde rådet och den 15 april 1976 födde hon en son som döptes till SAMUEL. Han började så smått att tala vid 1 års ålder och ett halvår senare identifierade han sig med sin avlidne morbror, Pertti. Hans minnesbilder stimulerades ofta av personer, fotografier och olika föremål.

Professor Ian Stevenson undersökte fallet vid två tillfällen, 1978 och 1981, varvid han intervjuade Marja Helander och Anneli Lagerqvist, och följde upp det 1999. Stevensons tolk och en journalist lämnade därefter ytterligare information om fallet, och tolken gjorde en uppföljning av det 1984. Av vilken anledning Stevenson inte talade med Samuels far, Pentti Helander, framgår inte av fallrapporten (Pentti begick självmord 1986).

 

Påståenden och identifikationer. Då Samuel vid 1½ års ålder tillfrågades vad han hette, svarade han ”Peltti” (han hade förmodligen svårt att uttala r-et i Pertti). Senare sade han att han var ”Pertti” eller ”Pera” (Perttis smeknamn). Detta vidhöll han under flera år och det gick inte att övertyga honom om att han hette Samuel. Men han vägrade inte att svara då han tilltalades med sitt riktiga namn och krävde inte heller att få byta namn, vilket förekommer ibland i dessa fall. Varje gång han fick se ett fotografi av Pertti påstod han att det föreställde honom själv. Vid andra tillfällen verkade Samuel tala för sig själv om Pertti, och då kunde han t.ex. säga: ”Åh, den stackars grabben som dog.”

Som 1½-åring kallade Samuel sin mor för ”Marja” och förnekade att hon var hans mor: ”Du är inte min mor.” Däremot tilltalade han sin mormor (Anneli Lagerqvist) med ”mor”, vilket han för det mesta gjorde ända upp i 5-årsåldern.

Vidare kallade han sin far för ”Pentti” men senare även för ”pappa”. Då Samuel vid ett tillfälle fick se ett fotografi av Perttis far sade han: ”Det här är min far.” Mormodern uppgav att Samuel inte tidigare hade sett några fotografier av Perttis far, eftersom hon aldrig lät dem ligga framme; Samuel hade aldrig träffat honom.

En dag då Samuel var 3–4 år gammal satt han för sig själv och bläddrade i ett fotoalbum. En bild föreställde den 4-årige Pertti som gick med rollator. Samuel visade bilden för sin mormor, sade att det var en bild av honom själv och uppgav att båda hans ben hade varit gipsade. Vid ett annat tillfälle då han bläddrade i fotoalbumet uppgav han spontant att han hade blivit biten i benet av en hund och att det hade gjort förskräckligt ont. Då han var omkring 3 år sade han att han hade skadat sin rygg och fick åka ambulans till sjukhuset. I samma ålder relaterade han spontant en annan episod om att han och hans far hade gått till en kiosk och att de hade tvingats avlägsna sig då ett hus i närheten hade börjat brinna. Samtliga ovan nämnda uppgifter var korrekta för Pertti.

Pertti var musikalisk och spelade gitarr. Enligt vittnesmålen kände inte Samuel till att Pertti hade ägt en gitarr – men Samuel gick runt och letade efter den, fann den till slut i ett skåp och påstod att det var hans. Som 3-åring uppges han ha identifierat det enda klädesplagg som hade sparats efter Perttis död, en manchesterkavaj. En dag var Samuel tillsammans med sin mor när hon drog ut en byrålåda som innehöll diverse gamla saker. Samuel fick då syn på en trasig klocka som hade tillhört Pertti, lade genast beslag på den och sade att det var hans. Han förvarade den sedan under sin huvudkudde eller i en byrålåda vid sin säng. Vid flera tillfällen då Samuel följde med sin mormor till Perttis grav sade han att det var ”hans grav”.

 

Beteenden. Då Pertti Häikiö var 3 år gammal råkade hans mor (Samuels mormor, Anneli Lagerqvist) tappa honom i ett badkar fullt med vatten, varvid han fick flera kallsupar men utvecklade ingen fobi för vatten. I 15-årsåldern var han mycket nära att drunkna, då han en vinterdag föll från en kaj genom isen och ner i det iskalla vattnet. Efter denna händelse fick han en fobi för vatten. Redan som mycket liten hade Samuel en påtaglig fobi för vatten, han var t.o.m. rädd för att bli duschad. Hans mor sade att han var ”skräckslagen” då hon skulle bada honom, och enligt mormodern var det en ”mardröm” att bada honom. Även som 23-åring hade han kvar sin fobi och kunde inte simma.

Samuel var särskilt förtjust i sin mormor, som han ju länge kallade för ”mor”. Då han var 2 år gammal och inte längre ammades, satt han i hennes knä och försökte komma åt hennes bröst. Samtidigt sade han till henne: ”Mor, ge mig bröstet.”

När hela familjen var samlad för att fira jul brukade Pertti gå runt i rummet och kyssa alla sina anhöriga på kinden, vilket han föreföll ha varit ensam om i sin familj. Vid julen 1978, då Samuel var drygt 2½ år gammal, överraskade han sina släktingar med att göra precis likadant. Han påkallade deras uppmärksamhet genom att dra dem i armen och kysste dem sedan på kinden. Precis som Pertti upplevdes Samuel vara en ovanligt kärleksfull person. De hade även några andra vanor gemensamma. Båda två brukade stå med en fot framför den andra, ofta med en hand på höften, och de gick ibland med händerna på ryggen (i Perttis fall då han var nervös).

Då Samuel började skolan förlorade han alltmer sina minnesbilder från ett tidigare liv, men som redan nämnts kvarstod hans fobi för vatten ända upp i vuxen ålder. Som 23-åring var han ibland även rädd för att dö ung, vilket ju Pertti hade gjort. Hans mor uppgav att han som vuxen aldrig talade om sitt tidigare liv, men att hon ibland hade lagt märke till att han länge i smyg satt och tittade på ett fotografi av Pertti.

 

Trovärdighet och tolkning. Samtliga uppgifter Samuel lämnade om sitt tidigare liv var kända av hans mor och mormor, varför det inte kan uteslutas att han fått sina kunskaper om Pertti på ett normalt sätt. Han kan t.ex. i smyg ha lyssnat på sin mor och mormor när de talade om Pertti, som de ju båda höll mycket av. Samuels mor var dessutom genom sin förebådande dröm inställd på att Pertti skulle återfödas, och hon kan därför mer eller mindre medvetet ha förstärkt Samuels identifiering med honom. Hon medgav också att hon ibland råkade kalla Samuel för ”Pertti”. En annan brist hos fallet är att Perttis far aldrig blev intervjuad.

Det som talar för fallets trovärdighet är att Samuels mor och mormor inte exploaterade fallet, att de inte hade någon vinning av det och att de förnekade att Samuel hade fått sina kunskaper om Pertti av dem. Att en liten pojke under fyra-fem års tid envist hävdar att han är sin egen avlidne morbror, vilket både tar sig uttryck i påståenden, identifikationer, beteenden och fysiska likheter (sätt att gå och stå), torde vara extremt ovanligt.

Hur går man för övrigt tillväga för att förmå en 1½-årig pojke att under flera års tid identifiera sig med en avliden släkting? Räcker det med att Samuel vid några tillfällen i 1–1½-årsåldern råkade höra sin mor och mormor tala med varandra om att de trodde att han var den återfödde Pertti? Eller utsatte de den 1-årige Samuel för en mer eller mindre medveten och systematisk påverkan att identifiera sig med deras avlidne och älskade släkting? Det faktum att det finns många andra liknande s.k. relationsfall från vitt skilda kulturer tyder inte på att det är en sannolik förklaring. Det finns heller ingenting i Ian Stevensons utforskning av fallet som stöder en sådan tolkning.

 

Referenser:

Stevenson, I. (2003): European cases of the reincarnation type. Jefferson, NC: McFarland.

Stevenson, I. (2001): Children who remember previous lives. Jefferson, NC: McFarland. Andra reviderade upplagan (den första utkom 1987).

Stevenson, I. (1997): Reincarnation and biology: A contribution to the etiology of birthmarks and birth defects. Vol. 1: Birthmarks. Vol. 2: Birth defects and other anomalies. London: Praeger.