EMILIA LORENZ (1902–1921) var enligt sina syskon en hämmad och olycklig ung brasiliansk kvinna. Några år före sin död talade hon om för sina syskon – men inte för sina föräldrar – att om reinkarnation var ett faktum skulle hon vilja återfödas som man. Hon hade inga tankar på att gifta sig, avvisade några giftermålsanbud och gjorde flera misslyckade självmordsförsök, innan hon begick självmord genom att inta cyanid.

Efter hennes död deltog modern i mediala seanser, och vid tre tillfällen mottog hon meddelanden från ett andeväsen som påstod sig vara Emilia. Via mediet sade Emilia att hon ångrade sitt självmord och att hon skulle återkomma till familjen – men då som deras son. Föräldrarna kunde inte förstå varför deras avlidna dotter skulle vilja byta kön i nästa liv och förhöll sig därför skeptiska till den uppgiften samt tycks inte ha nämnt den för sina barn förrän flera år efter att deras son Paulo hade fötts – allt enligt vad fem av Emilias syskon långt senare berättade.

Vid tiden för Emilias död hade hennes mor redan fött tolv barn, varav det yngsta, Martha Lorenz (född 1918), uppgav att hon hade minnen från ett föregående liv som en vän till familjen (ett fall som professor Ian Stevenson också har undersökt och publicerat) Modern hade inte tänkt sätta fler barn till världen, men i februari 1923, drygt femton månader efter Emilias död, födde hon i alla fall en pojke som döptes till Paulo. Genom framför allt sina beteenden identifierades han med sin avlidna syster Emilia.

Ian Stevenson studerade fallet 1962, då han förutom den 39-årige Paulo intervjuade sju av dennes syskon, vilka var mellan fem och tjugotvå år äldre än deras bror. Föräldrarna var inte längre i livet. Syskonen hävdade att de fortfarande hade tydliga minnen av vad deras yngste bror hade sagt och gjort under barndomen, trots att dessa händelser låg ca 35 år tillbaka i tiden. Stevenson intervjuade flertalet av syskonen var för sig och kunde konstatera att det inte fanns några större skiljaktigheter mellan deras vittnesmål. Däremot kan det på goda grunder förmodas att det var många detaljer som gått förlorade och att det endast var fallets huvuddrag som de mindes.

Identifikation med Emilia. Till flera av sina systrar sade Paulo i unga år att han var en flicka. Han frågade dem om de inte tyckte att han var vacker och påstod att han gick som en flicka. Som litet barn föredrog han att leka med flickor och dockor. Under de första fyra-fem åren av sitt liv vägrade han absolut att bära pojkkläder. Fick han inte gå klädd som en flicka gick han hellre naken. Det var först när man sydde ett par byxor till honom av en av Emilias kjolar, vilken han för övrigt påstås ha identifierat, som han började acceptera att använda pojkkläder. Under de kommande åren förändrades hans könsidentitet åt det maskulina hållet, men även som vuxen hade han en påtaglig feminin läggning, vilket ett personlig­hets­test visade. Paulo gifte sig aldrig och umgicks mycket lite med kvinnor (från­sett sina systrar).

Emilia och Paulo hade flera gemensamma intressen och vanor. De tyckte bäst om samma syster, uppskattade att resa, saknade intresse för matlag­ning och båda försökte förgäves att lära sig spela fiol. I familjen var det bara Emilia och Paulo som hade för vana att bryta av kantbitar på nybakat bröd. När Emilia vid ett tillfälle försökte ta livet av sig genom att äta arsenik, tvingades hon att dricka stora mängder mjölk. Det medförde att hon fick avsmak för denna dryck under återstoden av sitt liv. Redan som litet barn avskydde Paulo mjölk och denna aversion verkar ha suttit i hela livet. Även Paulo begick så småningom självmord, sannolikt under inflytande av en psykisk sjukdom. Vid sin död 1966 var han 43 år gammal.

Färdighet i att sy på maskin. Enligt flera vittnesmål hade Emilia en alldeles sär­skild talang för sömnadsarbete. Hon var mycket förtjust i det och var långt skick­ligare än sina systrar. I familjen fanns ingen symaskin innan föräldrarna köpte en åt Emilia, som nyttjade den flitigt. Hennes mor var inte intresserad av att sy och använde aldrig maskinen. Efter Emilias död försökte flera av hennes systrar lära sig att sy på den, men de saknade antingen förutsättningar eller intresse och ingen av dem blev lika skicklig vid symaskinen som Emilia.

Alla sju syskonen som intervjuades omvittnade att Paulo besatt en brådmogen och oförklarlig färdighet i att sy på maskin. En av Paulos systrar mindes att när han var ”väldigt liten” hade han kört bort ett hembiträde som lite tafatt försökte använda Emilias symaskin. Sedan satte han sig själv vid maskinen och visade henne hur hon skulle göra samt sydde själv en liten påse. Den syster som var vittne till episoden frågade honom hur det kom sig att han kunde sy på maskin. Han svarade då att det var ”hans maskin” och att han sytt mycket på den.

En annan syster berättade att hon vid ett tillfälle hade svårigheter att trä tråden i symaskinen och att Paulo visat henne hur hon skulle göra. En tredje syster lämnade vid ett tillfälle ett halvfärdigt sömnadsarbete i maskinen. När Paulo upptäckte det avslutade han arbetet. Efteråt sade han att det var hans symaskin och att han brukade använda den. Till båda dessa episoder fanns det två vittnen, varav det ena var en bror till Paulo.

En fjärde syster mindes att hon sett Paulo arbeta vid symaskinen. När hon frågade honom hur han kunde sy utan att någon hade lärt honom det, svarade han att han redan kunde det. En femte syster bekräftade att Paulo suttit och arbetat vid symaskinen redan som litet barn, utan att någon visat honom hur den fungerade. Även till henne hade han sagt att det var ”hans symaskin”. Enligt en sjätte syster ville han inte ha några instruktioner och påstod att han redan visste hur han skulle göra.

Samtliga syskon som Ian Stevenson intervjuade förnekade att de lärt Paulo att använda symaskinen, vilket verkar rimligt med tanke på dels hans ringa ålder, dels att han var en pojke. Syskonen var helt eniga om att det inte endast handlade om ett brådmoget intresse utan om en genuin färdighet som ingen i familjen lärt honom. Men det var bara i 4–5-årsåldern, då hans identifikation med Emilia var som intensivast, som han var riktigt intresserad av att sy på maskin. Efter att Paulo i 5-årsåldern gradvis började utveckla en något mer maskulin könsidentitet, avtog hans intresse för att använda symaskinen.

Trovärdighet och tolkning. Till fallets brister hör givetvis att Paulo påstod sig minnas ett tidigare liv som sin egen syster och att fallet utforskades först ca 35 år efter att hans identifiering med Emilia var som intensivast. Till fallets styrka hör att de sju syskonens vittnesmål var samstämmiga i alla viktiga avseenden och att samtliga varit vittnen till hans feminina beteenden och brådmogna färdighet i att sy på maskin. I familjen fanns ungefär lika många pojkar som flickor, och enligt syskonen försökte föräldrarna aldrig påverka Paulo att anta en feminin identitet. Det torde vara extremt ovanligt att en liten pojke på 4 år är intresserad av sömnad och helt på egen hand kan använda en symaskin. Bland de tretton syskonen stod Emilias och Paulos färdighet i att sy på maskin i särklass. Paulos intresse för sömnad höll dessutom i sig enbart under de få år hans identifiering med Emilia var som starkast.

Referens:

Stevenson, I. (1974a): Twenty cases suggestive of reincarnation. Charlottesville, VA: University Press of Virginia. Andra reviderade och utvidgade upplagan (den första utkom 1966).

Fall nr 8 – 24/9 2018